Saturday, January 18, 2014

Varför moralpaniken om "vänstervåld" är fascistisk.


Det är idag mode i den liberala majoritetskulturen att förminska fascismen till en serie "dåliga attityder". Hitler och Mussolini, sägs det, förstod inte att vi alla var lika värda, att det är fel att använda våld, att det är viktigt med demokrati. Fascismen är då en moralisk synd, ett dåligt karaktärsdrag, en ideologi som går att argumentera bort. Fascismens ursprung är för dem att vi "inte vill se andra som individer" och "intolerans". Det är inget som nödvändigtvis är fel i denna analys - många individuella nyfascister och nyfascistiska grupper har säkerligen passat perfekt in i den här profilen - men att vi inte vågar se fascismen som ett globalt, socioekonomiskt fenomenen med sina rötter i objektiva, materiella förhållanden, betyder att vi inte konkret kan bekämpa den. Fascismen kommer inte ur ett vakuum, som en idé någon tänkte ut - det är en produkt av specifika, historiska utvecklingar i den ekonomiska och politiska miljön. I praktiken, är fascismen ett ekonomiskt system som, i en specifik miljö, försvarar vissa ekonomiska klassintressen gentemot andra klassintressen. En sådan analys är inte en produkt av en vilja att förminska hatiska ideologier som rasism och sexism i diskussioner - tvärtom, så blir det väldigt svårt att förstå rasism och sexism av den typ vi finner i västvärlden om vi inte tar det globala, kapitalistiska imperialismen i åtanke. 

Extremism? 

Fascismens reducering till en sorts "extremism" vid sidan av en mer "vänsterinriktad" extremism (kommunister, autonoma vänstern, anarkister osv.), är en av de farligaste utvecklingarna i liberal ideologi efter andra världskriget. "Båda är lika dåliga kålsupare! Om man använder våld är man lika dålig som en nazist! Värre än till-och-med SD är, för de är ju ändå demokratiska!" Det här är en idealiserad syn på våld och ideologi, där man själv kan stå bekvämt i mitten, som icke-våldsmakare och följare av Jesu Kristi, Gandhi och Martin Luther King (och då också helt ignorera kontexten dessa pacifister existerade). Vänsterextremism och högerextremism hanteras, helt utan analys som två sidor av samma mynt, som om det inte fanns konkreta skillnader mellan motståndet mot fascism och kampen för fascism. Sanningen om denna ideologi är att man egentligen inte är för icke-våld. Man tror, helhjärtat, och i slutanalysen också extremistiskt och proto-fascistiskt, på våldet. Majoriteten av de som kräver ett "avståndstagande" från våldet, och väljer att mobba ut de radikala elementen ur de etabliserade partierna, tror själva öppet på det borgerliga våldsmonopolet. Den moderna, västerländska statens karaktär, även under socialdemokratiska, klass-samarbetande vänstervridna regimer, är borgerlig i sin klasskaraktär. Det här är inte bara någon gammal kommunistklyscha: forskare i Schweiz bevisade nyligen vetenskapligt de globala transnationella företagens stenhårda kontroll över policy, som det är statens uppgift att, med våld, utföra.  Bortom abstrakt, ohistorisk och idealistisk retorik om den moderna statens demokratiska värderingar och relativa frihet ligger ett socioekonomiskt system som bygger på klassförtryck och förnekande av materiella behov och säkerhet till en stor majoritet av den globala mänskligheten, vars interna motsättningar leder till imperialistiska krig. Våldet i civilsamhället står i direkt motsats till våldet ifrån staten. Frågan om staten legitimt representerar folkmakten, försvarar mänskliga rättigheter och tjänar folkets intressen skjuts åt sidan helt. Ifrågasättandet av våldet från det borgerliga monopolet blir, för de ideologiska grupperingarna som tjänar kapitalistiskt tänkande, ett ifrågasättande av demokratin självt. Möjligheten till en utomparlamentariskt, demokratisk och populär form av våldsutövande förnekas direkt. 

Rädda den Europeiska civilisationen!

Nu undrar ni säkert, vad har det här att göra med fascismen? Diskussionen om fascism vill ofta framställa fascismen och dess ideologi som något som kommer utanför samhället, som ett främmande virus som står direkt i antites till liberala värderingar. Är detta riktigt? Det var inte riktigt så liberaler i Europa såg på fascismens framfart på 20-talet. Innan rasbiologin, innan Hitler blev ett hot för världsfreden, innan Auschwitz och invasionen av Polen, var fascismen en reaktion mot inrikes och utrikes hot mot den interna imperialistiska bourgeoisiens makt.  Ludwig von Mises, som tillhörde den moderna Österrikiska Skolan av ekonomiskt tänkande, och en av de populäraste ekonomerna för dagens nyliberaler, såg 1927 på Mussolinis makttagande på det här sättet i boken Liberalismus
"Det kan ej förnekas att Fascism och liknande rörelser som vill insätta diktaturer är fyllda av de bästa intentionerna och att deras intervention, för stunden, räddade den Europeiska civilisationen. Den meriten som Fascismen därför vunnit åt sig själv kommer leva för alltid i historien. Men även om dess policy har bringat räddning för stunden, är det inte av den formen som kunde garantera fortsatt framgång. Fascismen var en nödfallsutväg. Att se det som något annat är ett allvarligt fel. "(Min översättning och markering.)
Det här låter avskyvärt för våra moderna öron. Det låter verkligen inte som något moderna liberaler skulle ta sig till att säga. Men det var så här man såg på Mussolini, Hitler, och Japanska Imperiet från det liberala perspektivet alldeles för länge, tills de internationella motsättningarna mynnade ut i allmän avsky mot fascismen. Sovjet-rädslan låg till grunden för allt. Von Mises talar genom hela kapitlet om hur nära inpå Sovjet-hotet var. Han pekar på att fascismen en rationell reaktion på ett rationellt hot för befolkningen i de imperialistiska länderna, och att fascisternas intentioner var rättfärdigade. Sovjeter, de arbetarråden som låg till grund för Rysslands avskaffande av ekonomiskt och adligt privilegium hade bildats i Italien, och von Mises köper helt fascismens retorik om vilka hemska, frihetshatande och barbariska varelser dessa arbetare i Sovjeterna var. Låter det bekant? Han förklarar då inte anledningarna till detta arbetarvåld, om det finns något rättfärdigat i deras tillsynes antidemokratiska beteende, på samma sätt som han rationaliserar fascismens antidemokratiska handlande. Anledningen, som Mises själv säger, är att den Europeiska civilisationen måste försvaras. Även om han i slutändan inte håller med fascismen, och antyder att det finns ett bättre och mer långsiktigt sätt att försvara det Europeiska sättet, så ringar det ju ändå en klocka när vi i Väst pratar om vårt demokratiska system, vårt toleranta samhälle och vårt sekulära samhälle. Det måste försvaras emot både muslimer, utlandsfödda som inte respekterar vår kultur, och den radikala vänstern. Om vi kollar noga på den ekonomiska situationen, dock, så verkar dessa idéer inte ha något att göra med dessa abstrakta ideal och föreställningar. Det har att göra med de materiella motsättningarna som växer ur ett globalt imperialistiskt system. Vad har det här att säga om det borgerliga våldsmonopolet, och diskursen runt "våldsvänstern"?

Arbetararistokratin. 

Arbetararistokratin är ett begrepp som först teoretiserades av den ryska revolutionären Vladimir Lenin i sin analys av finanskapitalismen och imperialismen, Imperialismen som Kapitalismens Högsta Stadium, och är en av de viktigaste analyserna av den så-kallade medelklassens funktion i det västerländska samhället. Även om Lenin var kommunist, bör det tilläggas att detta är först och främst en ekonomisk analys av kapitalistisk imperialistisk expansion. Den kan förklara imperialismen som utförs emot politiskt islamiska som den i Afghanistan och Irak, lika bra som den förklara varför den utförs mot socialistiska länder som Cuba och Venezuela, och nationalistiska länder som Nordkorea.


Arbetararistokratin, förenklat, innebär att bourgeoisien i de imperialistiska och kapitalistiska centren, den så kallade Första Världen, köper ut en stor del av den inrikes existerande arbetarklassen. Genom statlig och ekonomisk policy under viss period, distribueras de vinster och produkter som exploaterats via imperialistiska och koloniala processer i Tredje och Andra världen till arbetare i första världen. En allt större del av arbetaren i Första Världens inkomst och ekonomiska säkerhet blir oskiljbart från den imperialistiska exploatering som möjliggör den. Att Första Världen ser en ökad andel adminstration, distrubitions, infromations och kundservicejobb ses som en produkt av ett post-industriellt samhälle och ignorerar då den massiva ökningen av industrialisering i Tredje Världen, där majoriteten av mervärden produceras. Detta skapar en förskjutning i arbetarideologier, då arbetarrörelsen antingen understöder eller ignorerar imperialismen när de bildar sin politik. Motståndet mot kapitalet, argument för högre skatter och mer välfärd, gjordes med en chauvinistisk förståelse av varifrån kapitalets mervärde kom ifrån. Man förutsatte att all den nationella bourgeoisiens vinster kom ifrån det mervärde som skapades av en inrikes arbetskraft, och glömde att kapitalet nu var ett globalt fenomen, att en stor del av den materiella säkerhet som fanns i Första Världens socialdemokratiska välfärd-stater var en produkt av de superprofiter som exploaterades i Tredje Världen. När kapitalismens vindar vänder emot det socialdemokratiska systemet, blir den extrema nationella chauvinismen och rasismen i Första Världen starkare.

exploitation bar graphSå här beskriver Zac Cope, i sin bok om politisk ekonomi och klasser, "Divided World, Divided Class: Global Political Economy and The Stratification of Labour Under Capitalism", en bok om det här fenomenet:

"När kapitalismen gör en omvandling från en socialdemokratisk välfärdsstat till en storföretagsdriven säkerhetsstat, finner den sig-själv konfronterad av ett behov av att göra sig av med de formella lagarna och politiska processerna av den borgerliga demokratin. Arbetararistorkratin, speciellt eftersom den existerar enbart som en hävert för att omfördela mervärde till den styrande klassen, bidrar vanligtvis med en patina av demokratisk legitimitet via folkval och fackorganisering till den ökat repressiva polisstatens bastion. Den möjliggör fascismen genom att försumma kritiken mot imperialismen som källan till den relativa rikedomen och även deras garanterade basbehov som hälsa och boende." (2012, 297 Min översättning)
Eftersom den Första Världens arbetarklass är inköpt i imperialismen, och de relativa förbättringarna i arbetarklassens status fram till den nyliberala eran som kom på 80-och-90-talet, bygger på superprofiter från exploaterade länder, blir reaktionen på den försämrade statusen bland arbetararistokratin inte en som följer autentiska globala arbetarklass-idéer som demokrati, anti-imperialism, lokalt självförsörjande, global omfördelning av rikedom och internationalism. Problemet med anti-imperialismen, självförsörjandet, den globala omfördelningen av rikedom och internationalism för den arbetararistokrati som vant sig vid den eurocentriska, chauvinistiska imperialismen är att den konkret skulle innebära en försämring i den Första Världens levnadsstandard. När majoriteten av en befolkning i en liten grupp länder materiellt privilegieras i hög grad av exploatering och utsugning av profiter från majoriteten av resten av världens mervärde, blir borttagandet av det här privilegiet ett materiellt försämrande av status. De partier i imperialismens center som säger sig vara Vänster-inriktade avradikaliseras rejält, och har svårt att greppa nyliberalismen som ett globalt fenomen, och börjar argumentera för en nationalchauvinistisk "gamla goda tid" då folkhemmet eller världfärd-staten var en självklarhet som kunde existerat var som helst i vilken tidsperiod som helst, oavsett globala ekonomiska förhållanden. Att rikedomen koncentrerad i den Första Världen är orättvis är kanske en lockande idé för oss som bryr oss om rättvisa, men det är inte en bra valstrategi att gå till val på i ett system där de som röstar röstar med plånboken. Vänsterpolitik blir även något för privilegierade intellektuella och verkar förlora sin bas i arbetarklassen. I den inhemska, etabliserade arbetarklassen ser vi istället en ökning  av rasism eller extrem nationell chauvinism.


Försvara våldsmonopolet till varje kostnad!

Den avradikaliserade vänstern blir en fascismens agent när den vägrar ifrågasätta sin egen historiska delaktighet i imperialismen. Den kan, rent intellektuellt, argumentera bort rasismen, den nationella chauvinismen och antidemokratin, men när den konkret tvingas ta itu med fascismen och antidemokratin så faller den alltid tillbaka på det borgerliga våldsmonopolet. Istället för att konkret ifrågasätta kapitalismen som globalt system, och materiellt förbereda arbetarklassen för att ta makten, blir det en klyschigt, tomt, idealistiskt socialdemokratiskt klass-samarbetande som bara är retoriskt lockande. Vänstern existerar politiskt endast som ett trevligt minne,  börjar tjäna en toppstyrd karriärpolitisk elit, och spenderar mer tid på röstfiske via halv-radikala slagord.  En ideologisk effekt av arbetararistokratin är opportunismen: man värderar en bekväm reformism, som kommer ta effekt någon gång i en ospecifik framtid före att konkret organisera arbetarklassen som massrörelse som är förberedd på att ta makten när kapitalismen skapar globala kriser. Det är ingen slump att Mussolinis tidiga socialistiska aktivism utvecklades till fascism - han kunde endast förstå socialismen som det som kunde stärka den inhemska medelklassen. Jag menar inte(!) att de Röd-Gröna, och de många goda kamraterna som arbetar i de partierna, personligen är fascister eller proto-fascister, det vore rent löjligt, jag vill endast peka på att vägen den nu går inte kommer från ett historiskt vakuum.


De konstanta attackerna mot den kvarvarande radikala vänstern och dess så kallade "antidemokratiska" metoder är en del i den här bilden. Taktiken som används av grupper som Revolutionära Fronten och Antifascistisk Aktion är en konkret effekt av avradikalseringen av den etabliserade vänstern, av oförmågan av att konkret ifrågasätta världsimperialismen och våldsmonopolet. Avsaknaden av en korrekt analytisk antifascism leder till attacker på individuella fascister, terrorism, och allmän strategiskt oorganiserad aktivism bland de radikala elementen i samhället. En vänsterpolitik som inte har lyckats nå ut till de rasifierade förorterna och förtryckta minoritetsgrupper, som inte lyckats organisera dem mot den exploatering de möter i jämförelse med den vita, manliga och heteronormativa arbetararistorkratin skapar nihilistiska uttryck för motstånd. För etablissemangs-vänstern, som vid detta laget är socialliberalt och förlorat kontakten med arbetarklassen, bevisar denna trend retroaktivt värdet av deras egen reformistiska plattform, fast de själva var en grundläggande anledning till att de radikala väljer dessa metoder.

När det kommer till kritan, är det okritiska försvaret av den västerländska statens borgerliga våldsmonopol som demokratisk och rättvis som kommer vagga oss in i fascismen. När de fascistiska, rasistiska och nationalchauvinistiska rörelserna möter en borgerlig ekonomi som motsäger borgerliga frihets-och-demokrativärderingar kommer försvaret av våldsmonopolet vara dess grund för att ta makten. Behovet av att rädda den Europeiska civilisationen från de som vill ogiltigförklara Europas plats i det globala klass-systemet, innebär att rent konkret försvara våldsmonopolet som upprätthåller dess ställning. Etablissemangspolitiker av alla färger, liberaler, konservativa och sossar, kommer att försvara staten som en bastion för demokratin och friheten tills demokratin och friheten den hyllar inte finns kvar längre. Det är därför moralpaniken om "vänstervåldet" är fascistiskt. Det är inte en kritik av dåliga taktiker, odemokratiska metoder och individualiserad nihilism bland vänstern, arbetarklassen och invandrargrupper. Det är en okritisk dyrkan av det nationella våldsmonopolet som ett legitimt uttryck för populär makt, som döljer en chauvinistisk, rasistisk och imperialistisk attityd bland en privilegierad medelklass. När Mussolini kom till makten krossades alla organ för legitim arbetarmakt och inflytande i finanskapitalet och de reaktionära klassernas intressen. Han privatiserade stora delar av staten, liberaliserade hyreslagarna och krossade fackrörelser. Fascisterna insåg att kapitalismens ekonomiska grund inte kunde överleva ett liberalt demokratiskt samhälle. När vi på vänster håll mobbas till att "ta avstånd" från varje uttryck för antiimperialistiskt och antikapitalistiskt motstånd, även om vi själva inte håller med om sättet de använder våldet, är det ett uttryck för växande fascistiskt inflytande i majoritetskulturen, som presenterar sig-själv som ett försvar av en demokratisk, obestridlig grundidé. Vi måste prata om fascismen. Vi måste prata om våldsmonopolet. Vi måste prata om klassförtryck. Vi måste prata om imperialismen. Och vi måste stå emot den, även om det betyder att saker och ting blir värre för oss, i vår privilegierade del av världen.

____________________________________________________

Källhänvisningar: 

Liberalismus - Ludwig von Mises, 1927


Divided World, Divided Class: Global Political Economy and the Stratification of Labour under Capitalism. - Zac Cope, 2012

Imperialismen som kapitalismens högsta stadium - V. I Lenin 1916


Bilderna som visar statistik är tagna från http://anti-imperialism.com/2014/01/05/gauging-the-contribution-of-third-world-labor-to-imperialist-economies/ och http://standuptohate.blogspot.se/2010/09/rise-of-far-right-in-european-politics.html

No comments:

Post a Comment