Det är aldrig för tidigt för antifascism.

#KämpaShowan

Som flera vänsterpersoner i och med nazist-attacken den 8 mars har på pe kat, är den borgerliga, liberala samt konservativa, likgiltigheten om de nya fascistiska och rasistiska rörelserna runt om i Sverige och världen högst talande om deras egen politik och attityd. Medan liberaler har varit klara och tydliga på vad de tycker om den nyfascistiska populisthögern och den nynazistiska rörelsen som svansar efter den, så är kålsups-argumenten och bort-viftningarna stora. Carl Bildt gick till och med så långt som att mena att rapporter om Svobodas fascism var överdrivna, även om det här med att Svoboda är rasistiska, antisemitiska och homofoba är väl dokumenterat. Argumentet att det skulle vara någon slags rysk propaganda att de reaktionära krafterna i Ukraina är aktiva och kraftfulla ignorerar så mycket av de bevis vi har framför oss när det kommer till partiet och dess politik, och historiska koppling till nazi-sammarbetaren och etniska rensaren Stepan Bandera. Att Carl Bildt inte säger ifrån, är en skam för demokratin. Det första de gjorde när de tog makten, där de insatte flera av Svobodas medlemmar, var att förbjuda kommunistpartiet, avskaffa förbud på nazistisk propaganda, sätta medlemmar av fascistiska "Högra Sektorn" i militära maktpositioner, och förbjuda grekiska, rumänska, ungerska och ryska som officiella minoritets-språk. Hur man kan "överdriva" de fascistiska elementen i en sådan situation är för mig en gåta. Och svaret kanske endast kan vara att Ukrainas kuppregering tjänar EU's kapitalister, och inte Rysslands kapitalister. Det bör inte förvåna oss att ledare i Västerländska kapitalistiska demokratier stödjer odemokratiska fascister i Europa på grund av vinstintressen. Man brydde sig inte så särskilt mycket om Hitler, Franco och Mussolini innan Andra Världskriget heller, då man medvetet vägrade att ingå pakter med Sovjetunion om att kämpa mot Hitler om han invaderade Tjeckoslovakien, för att man i hemlighet hoppades att Hitler och hans vänner skulle attackera Sovjet och därmed öppna upp marknaden för alla de sura rikemän som förlorat en extremt lukrativ marknad 1917.

Och det är inte heller förvånande att nynazistiska SvP skickar volontärer till Ukraina. Det här med att kämpa för den västerländska vitheten är ju lite fascisternas grej. Men vad händer när dessa, nu om möjligt ännu mer våldsbenägna brunskjortor kommer hem? Just när de kommer hem (en har fortfarande Ukraina-hatt på sig), attackerade dom en grupp feminister som just varit med och protesterat på kvinnodagen, i manifestationen "Take The Night Back". En blir knivhuggen och hans liv står på spel. Vad är då det mediala etablissemangets respons? Det var ett "bråk mellan höger och vänsteraktivister". För när en nazist knivar ner en vänsteraktivist och misshandlar honom brutalt, så är det bråk. Polisen spelade ner det hela, fast ögonvittnen säger emot dem.

Vänstern anordnade en demonstration i stöd för Showan, feminist, och grundare av "Fotbollssupportrar emot Homofobi", som var den som hamnade i livshotande situation efter attacken. Som vänster alltid gör när något liknande händer. Och liberaler sa, "njaaaaa". Tänk om AFA eller RevFront kommer? De är så fasligt rysligt rädda för AFAiter, så att de skriker. Nabila Abdul Fattah säger det bra:

Jag är arg på liberaler. Mer än vanligt idag faktiskt. För att de bara måste, i en tid som denna, sitta och gnälla om att antirasismen har ”kapats av vänsterfolk”. Och därför kan de inte engagera sig i antirasismen. För att de inte vill stå under den röda fanan.

Lyssna, liberaler. Erkänn bara som det är. Ni vill inte engagera er i antirasismen, punkt. Kom då inte och gnäll som att ni vill vara en del av den men bara på era egna villkor. Att ni är mer bekymrade över röda fanor än beväpnade nazister säger en hel del om er. Att ni ställer krav om andra människors engagemang i en manifestation för allas lika värde säger även det en hel del om er. Människor har blivit attackerade och ni snackar om fanor.

Men var kommer denna ignorans ifrån? Vad betyder den? Varför är fascismen för dem ingen fara, inget som bör kämpas på alla nivåer, oavsett om du måste stå bredvid en röd flagga? Sverigedemokraterna, för liberalerna, är mest ett skämt. En rolig sekt för puckade "bonnläppar" som Linus Bylund från SD sade. Lite som den där gamle farbrorn du har i din släkt som säger "gulligt" förtryckande saker och inte riktigt vet hur man uttrycker sig lämpligt. Det är inte så att SD inte då och då gör legitimt skrattretande saker. Och att det inte är rätt patetiskt att de inte klarar av att hålla schack på sina medlemmar och att internpolitiken är kanske den mest okoordinerade i Svensk historia. Men jag känner mig något obekväm med den responsen.

För det första, finns det inget tvivel om att SD legitimt vill införa sin rasistiska, homofoba och sexistiska politik. Politik som skulle skada så många av de mest utsatta i samhället ännu mer än vad till och med borgarnas egna politik gör nu. Det kommer inte bli många av oss som skratta då, om det händer. Och det gör det lite mindre roligt nu. Och deras väg in i parlamentet, från en hatad vågmästare till en normaliserad och gullig högergrupp, får mig att undra: vad hände?

Jag minns när de valdes in. Jag hade en klump i magen. Runt den här tiden hade jag också läst upp på Sannfinländarna i mitt hemland Finland, och jag hade hört om Finlandssvenskar som var rädda för att prata Svenska på vissa krogar i Helsingfors. För att inte tala om deras åsikter om homosexuella och rasifierade. Och jag hade läst tillräckligt om Sverigedemokraterna för att fatta att det här var rasister, lika dåliga som Sannfinländarna. Nationalistsvin. Att vi vårt Sverige skulle släppa in sådana idioter i vår demokratiska regering, det var bara för mycket. Jag ville dö. Jag ville lämna landet. Och nu, efter dessa långa, smärtsamma år, ska vi bara skratta åt dem och ignorera dem?

Att Dispatch-drottningen Ingrid Carlqvist föreslog att nazistattacker var en konspiration för att kommunister och muslimer ska ta över kan ju inte bara annat än skrattas åt. Men det är lite så det känns när man hör liberaler tala. "Vänster överdriver om fascisterna för att dölja sitt eget våld", hörs det. Så många relativt likställda kålsupare har vi i dessa dar, att man kan undra hur vi kan höra någonting över det konstanta ljudet av sörplande. Att man uppmärksammar nazistattacker kan inte ses som annat än vänsterpropaganda. En nazistisk knivattack på en rasifierad ungdom som kämpade för kvinnors och homosexuellas rätt i samhället är inte en moders tårar, det är inte något som sprider rädsla ibland de redan utsatta och marginaliserade, inte ett hot mot demokratin, utan bara någon slags diskurs-poäng som ska vara ett fegt försök att legitimera en reellt existerande tokvänster. Inte lika mycket som en odemokratisk tårtattack. Fascismen, rasismen, hatet normaliseras, hamnar i döda vinkeln.

De moderna, pragmatiska liberalerna har inte mycket till övers för djupt hållna ideologier. De fnissar åt "¡No pasarán!", och förlöjligar entusiastiska antifascister. Och allt är det där helvetes jävla 90-talets fel. Det var då, efter Berlinmuren föll, som Francis Fukuyama tyckte det var jäkligt lämpligt att skriva en bok om hur den borgerliga, nyliberala kapitalismen var det enda system som någonsin skulle kunna finnas. Att fascismen växte starkt i Europa och annan stans i världen under tidigt 90-tal var ingen stor grej för Fukuyama. Att USA började peta sin imperialistiska näsa mer och mer i Mellanösterns affärer var inte heller särskilt intressant. Det viktiga var att kapitalism vunnit, eller hur? Den nyliberala kapitalismen var slutet. Mänsklighetens slutstation. Och i denna skolan var våra moderna liberaler uppfostrade. Varför bli så upp-pumpad över ideologier när vi bara behöver följa den korrekta, helt naturliga linjen? Det är därför Fredrik Reinfeldt knappt bringa sina lungor att säga något på en decibelskala över 20, det är därför han inte verkar ha några faktiska känslor inför något. Man kan inte bli för upprörd, för glad, eller för arg. Det skulle skita sig totalt, bryta ner fasaden.

Och det har inte ett skit med att de är mindre dogmatiska om sina åsikter.  De har knappt några ekonomiska positioner annat än att "mer skattesänkningar är bra", Alliansvänner dyrkar en o-falsifierbar fri marknad, och de delar alla samma propagandaretorik och modeord i tävlingen om Borgarsveriges duktigaste Ayn Rand-klon. Icke-ideologins självlegitimering är även den ideologisk. Man är lika orubbad i sitt predikande om borgerliga värderingar som prästerskapet om kristenheten. Man är bara lite lågmäldare. Bara med lite mer ytligt pragmatiska retorik. Men den giftiga ideologin är icke-ideologin. Ideologin är att kapitalismen är slutet, för alltid, och därför tordes de inte skrämmas av fascister, nassar och rasister. De kan inte bara stå där och erkänna att ett parti med rötter i Vit Makt-rörelsen sitter bredvid dem i Riksdagen. De kan inte gå med på att de arga bombarjackorna med järnrör på gatan borde ses som en farlig, växande trend, inte bara i Sverige, utan även i hela den Europeiska Union de satsat alla sina pragmat-poäng på att Sverige ska vara delaktig i. Det är alltid, "ja-ja, de är dumma, men lilla vän, inte kommer dom vara inflytelserika för många år framåt". Så normaliseras fascismen.

Det är inte ett spel vi har råd att spela. Det är aldrig för tidigt för antifascism. Det spelar ingen roll om du tror fascisterna tar över imorgon eller om 100 år, eller aldrig. Vi har inte den moraliska möjligheten att spekulera om det. Vi måste ta itu med fascismen och rasismen, på gatan med SvP och SMR, i riksdagen med SD, i ideologin emot fascist-normaliseringens krafter i media, kultur och konst. Fascister behöver inte ha en majoritet, de behöver våld, rädsla och passivitet. Så därför slår vi tillbaka mot deras våld med själv-försvar, vi slår tillbaka mot deras skrämselkonster med mod, och slår tillbaka mot majoritets-passiviteten med aktivism. Det är så vi vinner. Och vi kan aldrig vinna för tidigt.